dag 1, fortfarande.

idag tänker jag lite på skuld och skam. är det inte rätt ironiskt ändå, för att inte säga sorgligt, att vi traskar runt på denna jorderund var och en, ständigt vaksamma på oss själva och inte minst vad andra ska tycka om oss och det vi gör.
det var en man i huset där jag bor som satte fart på mina tankar kring detta i förmiddags. han har skägg, kulmage, keps och en alltid lika bister uppsyn. han är en Vän Av Ordning. du vet vem jag menar, jag tror han bor i ditt hus också.
han har hursomhelst lyckats med konststycket att ge mig en näranog alltid närvarande känsla av att inte räcka till eller att vara en slacker, en smitare, en slö jävel.
för jag krattar inte särskilt ofta på de gemensamma städdagarna.
jag skottar inte särskilt mycket snö om vintrarna.
jag bevistar sällan de säkert fantastiskt spännande årsstämmorna i bostadsrättsföreningen.
och nej, jag är faktiskt inte heller med särskilt ofta när granen i entrén tänds (och alla är glöggfryntliga och önskar varandra god jul och för ett ögonblick tränger bort alla svordomar över undermålig städning i tvättstugan, högljutt sex, skrikiga ungar i trappen etc.)

och vore inte det för min skäggige vän av ordning så skulle jag ändå kunna hantera detta. men det är hans stickande blick under kepsen. det är hans bekymrade rynka mellan ögonbrynen och hans ovillighet att hålla upp entrédörren när han ser att jag kommer som får mig att känna...ja, skuld.

så hur löser jag detta kanske du undrar?
jag tröstar mig med att om jag stirrar med tillräckligt mkt avsmak på hans spända kalaskula under t-tröjan så kanske jag kan få honom att känna sig fet, misslyckad och...ja, skamsen.