Barca!

nu är det inbokat en resa till ljuvliga Barca i oktober, för matchen Barca-Atl. Madrid.
Barcelona ligger utan tvekan högt på min topplista över besökta städer, och tips på schyssta restauranter eller annat kul tas tacksamt emot!
seså. give it to me.

nojja.

topp 3 nojjor, just ikväll:

1. att bli tjock
2. att ramla på väg uppför i en trapp och slå ut framtänderna
3. att mina händer ska lukta rökt skinka

litar du på din läkare?

jag bara måste dela med mig av detta för det är så härligt bisarrt.
där sitter Karl och jag i godan ro och dricker några öl innan Bajen-matchen här i veckan. (i en park inte långt ifrån Gullmarsplan, vilket har viss relevans för introduktionen av historiens huvudperson)
en (gravt) vinglande, sjabbig karaktär uppenbarar sig på grusgången och kommer sakta stapplande åt vårt håll. och eftersom jag sedan länge insett att jag är ngt av alkisarnas motsvarighet till flugornas lampa så förbereder jag mig mentalt för en stunds givande konversation.
mycket riktigt, den i uppknäppt (skitig) jeansskjorta och dubbla glasögon iförde mannen slänger sig ned i gräset bredvid oss och börjar genast prata osammanhängande. dessutom på någon sorts fullständigt ogenomtränglig svensk-ryska.
han gräver i sin medhavda axelväska medan han slår upp en snårig konversation som tycks kretsa kring rysk poesi, invandrares situation i Sverige samt Pride-bögar och med vissa inslag av fotboll.
han fångar upp en bok ur väskan och viftar med den, det är en rysk bok med vad det verkar någon suspekt poet. han pratar ideligen medan han viftar häftigt med boken, varpå det ramlar ut ett ID-kort ur densamma. jag tar upp det och vill ge det till mannen, som inte ens tittar på det utan bara vill slänga bort det. denna gest tar både jag och Karl som det slutliga beviset på att denne pratglade, alkade ryss med fantastiskt dålig andedräkt hittat/snott väskan med allt dess innehåll. denna vår tyst överenskomna tes förstärks till orkanstyrka när mannen lägger ned boken och istället tar upp en mapp varpå vilken det står "Välkommen till svenska läkarmässan 2007" eller något liknande. Karl och jag ser detta samtidigt och skrattar en stund inombords åt det oerhört roande tankeexpermintet att denne osannolike figur verkligen precis kommer från läkarmässan. det inombords skrattet tystnar dock tvärt och ersätts med kall fasa när vår vän ryssen i nästa sekund gräver i väskan igen och låt en namnbricka dingla från ett snöre i handen. på den finns hans bild, namn och (håll i dig nu) hans titel som ST-läkare på en inte helt oansenlig vårdcentral i Stockholms ytterkant.
det var där någonstans som Karl tog tag i det hela och föreslog att vår vän ryssen skulle gå vidare. vilket han gjorde.

så, sitter du nu där med misstänkt halsfluss och en inbokad läkartid på en vårdcentral i Stockholm kanske nu på måndag så får jag väl bara säga...gapa stort och säg "aah".

ibland blir jag arg.

missriktad ilska. är den inte fantastisk?
den där omotiverade, försvarsmekanistiska, oförståeliga och fullständigt oproportionerliga ilskan som plötsligt blixtrar ut när man minst anar det.
jag utsatte en intet ont annade tant för den igår. en kund dessutom, för att ytterligare spä på eländet.
jag får nog erkänna att jag har vissa container-drag i min personlighet. en lite för stark benägenhet att likt strutsen gömma blicken och hoppas på det bästa och därtill en tendens att knyta näven i ficken lite för ofta.
kanske börjar uppladdningen med en skrynklig pensionärstant som tränger sig före i Konsum-kön, för att sedan fortsätta med en mamma mittemot mig på bussen med fullständigt nollställt ansikte alltmedan hennes komplett rabiata unge skriker lungorna ur sig i en kvart. kanske åker mina axlar upp ytterligare ngn cm av Lasse Lagerbäck som förstör en kväll som hade kunnat bli så bra genom att ta ut en elva som Melleruds pojkar -95 skulle slagit tvåsiffrigt. och kanske gnisslar mina tänder än lite hårdare av alla de fullständiga idioter som envisas med att köra genom mitt bostadsområde i 80 km/h. och vem vet, kanske blir en konsertbiljett som inte kan utnyttjas pga jobb den där speciella lilla ingrediensen som fullbordar min rykande, svavelosande coctail.

och så ringer hon då, den intet ont anande tanten från Osby som säkert laddat upp i en halvtimme för att klaga på en faktura som var fel.
och då kommer den... ilskan.
då får hon vad hon tål. rejält. arga, smädande, oförsonliga ord.
och så lägger jag på, röd om kinderna och med ett styng av något inombords.
men sen, som sprunget ur någon cynisk men praktisk naturlag, så känns det bra igen. coctailen är urdrucken, jag mår bra, och i Osby sitter en tant och undrar vad som hände.

tänk om.

en bil åker förbi på gatan utanför. likgiltigt följer jag de sorgfritt röda bakljusen med blicken, på dess väg ned mot Gullmarsplan och ett för mig okänt öde.
tänk om det är en kvinna som heter Inger som kör. tänk om hon gråter. tänk om hennes hand håller så hårt om växelspaken att knogarna vitnar. tänk om tårarna gör hennes blick vattnig och färden vinglig, så vinglig att hon måste stanna till och torka tårarna med den blodiga handduken som ligger på passagerarsätet. tänk om det blodet kommer från hennes spruckna läpp som envist fortsätter sippra blod ned på jackan. tänk om det är det är Ingers man Sven-Erik som slagit sönder den där läppen, med en välriktad högernäve som dessutom splittrade Ingers båda framtänder. tänk om Sven-Erik sitter kvar i lägenheten vid Årstaberg nu, med Ingers intorkade blod på sin handrygg och med den där bultande venen i tinningen ilsket synlig.
tänk om det här var sista gången det hände. tänk om Inger kör den beigerostiga Volvo 240:n tills tanken tar slut i natt. tänk om hon rullar in på en skogsbilväg strax söder om Nyköping och hör motorn dö och natten sluka henne när lyktorna släcks.
tänk om hon gråter stilla igen då, när hon fäller ned sätet i liggande ställning och tänker på ett liv som inte blev. tänk om det knyter sig i bröstet på henne, när hon övermannas av kärlek till Sven-Erik och skam över sin egen otillräcklighet. tänk om hon sköljer ned små beska, vita tabletter med Loka Citron direkt ur PET-flaskan. tänk om det plötsligt känns bättre då, när kemikalierna fördunklar hennes rusande tankar. tänk om hon är tillbaka i barndomsbyn utanför Härnösand, tänk om hon sitter i sin morfars kök och dricker tjockmjölk och äter havrekakor då, långt innan den inrökta lägenheten i Årstaberg, innan förnedringen, slagen, sjukskrivningen och intigheten.
eller tänk om jag har fel.
tänk om jag inte vet något om den där bilen som nu försvinner bakom kröken vid pizzabutiken.

jag är en sån som glor ibland.

nu var det fan tamme så länge sedan jag bloggade att jag sånär hade glämt bort såväl användarnamn som lösenord. (sen kom jag på dem, det är ju "111" resp. "222")

hursomhelst, ordet för dagen är ilska. jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt att vara ilsken. jag är ilsken idag. jag är mest ilsken på en kollega som alldeles uppenbart har ngt i sin person som ofelbart retar gallan kokande i mig. jag sätter en ära i att vara en hyfsat måttfull människa som inte i onödan låter sinnet rinna över, orden slippra iväg eller knytnävarna komma fram i dagen. men den mannen vet inte hur nära han är en knogmacka vissa dagar. och det mest fruktansvärt irriterande med hela situationen är att människan ifråga tycks fullständigt omedveten om sakers tillstånd. och det är här någonstans min ovanstående fråga gör sig påmind. är min ilska, så länge jag inte får det utlopp för den (ond bråd död eller iaf ngt liknande), meningslös och endast ämnad att göra mitt liv till ett helvete? eller mår jag långsiktigt bättre av att åtminstone inombords uttala de mest bestialiska eder om individen ifråga?
jag vet inte.

imorgon ska jag åka till Göteborg. vilket får mig att minnas en annan gång när jag åkte till Gbg och Lena Ph satt mittemot mig på tåget. jag tror att jag slog någon sorts trist rekord i den föga smickrande grenen att-titta-larvigt-på-en-människa-för-att-sedan-snabbt-slå-ned-blicken-så-fort-vederbörande-tittar-tillbaka.

stackars Lena klev förmodligen av tåget i Götet undrande vad det var för ett potentiellt stalker-slajmo som suttit mittemot henne i tre timmar.
varför gör man sådär? jag tycker ju inte ens:
a) att hon är snygg
b) att hon är en bra artist
c) om mig själv när jag beter mig sådär

jag halkar efter.

då var det dags för en liten turné igen då. Karlskrona och Kalmar denna gång. två städer jag aldrig besökt (bortsett från Kalmar som man väl susar förbi när man åker till Öland om jag inte är helt felunderrättad).
och som vanligt låter Johnny boy mig göra grovjobbet vilket innebär att jag kommer att sitta ensam i en bil i 5-6 timmar i eftermiddag. jag skulle velat ha ett bra blandband då (blandskiva menar jag). men det har jag inte. och vad värre är. hur tragiskt det än kan låta så har jag till min förfäran upptäckt att jag, för att använda den gode george Costanzas ord, är out of the loop. iaf när det gäller musik. jag måste slutligen inse att jag tappat greppet. jag har inte den minsta koll på vad som är hippt. (eller vilka ord man ska använda för att beskriva det som är...hippt)
det är, kära vänner, numera på den sorgliga, sorgliga nivån att jag försöker tjuvsnegla på displayen varje gång det sittern en sån där ungdom med ipod bredvid mig i t-banan. jag har även lekt med tanken att helt sonika bryskt bända ipoden ur händerna på personen ifråga för att ta mig en närmare titt på vad det är för musik som gäller. men jag är inte där. än.
och så blir jag lite skamsen också, när jag kommer på mig själv med att sitta och fnittra förtjust framför en dvd med en Bruce-konsert från -75. jag kan helt enkelt inte hjälpa att jag nästan bara går igån på gamla gubbar med polisonger och gitarr. borde jag söka mig vidare? vidga vyerna? you tell me.

gudars skymning vad jag ogillar djur i kläder förresten. varför gör man så mot en oskyldig varelse?

ett Springsteenkomplex (+ lite annat)

den här veckan har jag varit på Norrlandsturné med Johnny och Christian. Umeå, Skellefteå och Luleå avverkades i rask takt. det var en lyckad resa och framförallt var det jäkligt kul. de är ju två synnerligen trevliga människor att hänga med. för övrigt upphör jag aldrig att förvånas över, eller uppskatta, Johnnys fullständigt fenomenala förhållande till mat. jag har aldrig träffat en människa med en så djup och äkta relation till Måltiden. ingen kan som han njuta av ett mål mat, för att inte tala om hur skarpsinnigt han sedan analyserar nämnda måltids för- och nackdelar. dessutom har han ett nästan osinligt matbibliotek att ösa ur, vilket ger oanade möjligheter att jämföra en plankstek i Skellefteå med en dito i Helsingborg.

och som vanligt så händer samma sak i mig när jag befinner mig i landets norra, glesbefolkade regioner. sittande i en bil genom orter som Bertnäs, Skråmträsk och Håkansön så glider jag in i mitt gamla vanliga Sliding doors-tema.
vad hade hänt om jag inte flyttat? hur hade mitt liv sett ut idag?
tre barn? jobb på OK-macken? två snöskotrar i ladan? hembränning i garaget? helskägg? Helly Hansen? tre (jakt-)hundar? älghorn på väggen i vardagsrummet? Bingolotto med frugan (förlåt, kärringen) på lördagskvällen? en traktor?

det besynnerliga är att jag allt mer sällan får det där påslaget av oförställd skräck och förakt när jag tänker på det ovanstående scenariot. vilket i och för sig inte betyder att jag aktivt letar hus i Älvdalen, men ändå. kanske är jag inte mer unik än att jag till sist kommer finna mig göra samma boomerangresa som så mången dalmas, smålänning och härjedaling gjort före mig. 20 år i storstan och sen är man tillbaka där det började.
det är för övrigt här någonstans som jag abrupt brukar avbryta mina tankebanor för att snabbt hoppa i märkesjeansen och åka in till stan och dricka en latte och sen köpa några skivor, vilka som helst, från topplistan över det absolut mest populära och "inne" just nu. sen åker jag hem till lägenheten och lyssnar på ngt hypat Detroitband och känner mig oerhört metropolitisk.
apropå skivor så tänker jag ibland på den där februarikvällen 1992 när jag hade radat upp mina goda vänner Klas och Tomas på sängen hemma i mitt pojkrum i norra Dalarna för att för dem spela upp den (enligt mig då) fullständigt fantastiska nya skiva som min kära syster köpt till mig. så jag lade omsorgsfullt på LP:n på skivspelaren och lät sedan tonerna från "Nevermind" med Nirvana fylla rummet.
jag minns särskilt Tomas reaktion. Tomas, vars förhållande till musik var att musik är det där som är på radion ibland när man knäpper på den. han tittade klentroget på mig en lång stund och reste sig sedan upp och rättade till Kanadabyxorna, varpå han sa: vilket jävla skit, kommer det det från Stockholm det där?
det var nog där någonstans jag förstod att snöskoter-eran i mitt liv var över och att nya okända tider väntade.

ikväll - middag hemma hos syster och Karl!