a writer writes, always.

så gör jag det igen. skriver i en halv dag, bara för att någon gång framåt kvällningen börja läsa tillbaka och inse att det suger hästballe. eller så gör det inte det, jag vet varken ut eller in längre. denna förbannade självkritik, vad ska den vara bra för...
och det värsta är att jag i vanlig ordning raderar och för alltid gör mig av med det jag skrivit. jag måste verkligen sluta med det. alternativt lära mig hur man återskapar raderade dokument på disken.
nåja.

och en annan sak. det här med att jag sitter inne hela (soliga) dagar. är det så jävla illa egentligen? så fort jag nämner det för ngn så möts jag av klentrogna, närmast äcklade blickar, som vore jag en ljusskygg paria som sitter här i min egen smuts och förbannar mänskligheten.
jag menar, solen finns kvar den dag jag vill gå ut, right?
att jag sedan faktiskt ibland de facto står vid mitt fönster och muttrande följer med blicken de oräkneliga massor av inoljade, sommartrånande och soldyrkande människor som drar förbi - det kan jag i och för sig inte förneka.