snabbköpskassörskan...

det är som hon som sitter i kassan i mataffären där jag bor. vad har hon för liv egentligen. vissa dagar retar jag mig ngt oerhört på henne. hon är medelålders, hon har rökhosta, hon bräker med en sån där dialekt och ton som är reserverad för vintanterna på uteserveringen på ett hak vid Fruängens t-bana, hon slänger varorna så att man får chipssmulor vare sig man vill eller inte, hon är allmänt otrevlig och hon är dessutom så senfärdig att det alltid blir sexton meter kö vid hennes kassa.
jag har funderat ibland på vad det är med henne, vad det är som gör mig så irriterad och som skänker mig den där känslan av att vilja säga ngt förintande elakt till henne när jag lagt mina varor i kassen (ngt jag såklart aldrig gör, hur skulle det se ut).
dessutom har hon aldrig ngn namnskylt på sig vilket ger mig ett enormt huvudbry när det gäller att bestämma vad hon egentligen heter.
ibland heter hon Kerstin (för skolkuratoraktigt dock). andra dagar är hon en Inger (jag föreställer mig att Ingers har en grav överrepresentation vid uteserveringarna längs förorternas kvarterskrogar). ytterligare andra dagar är hon kanske en Hildur (för snofsigt), en Maj-Lis (för mjukisaktigt) eller kanske en Agneta (vilket emellertid tyvärr är för alltid associerat med en snygg tandläkare).
så, en söndag som denna så vänder alltihop.
väl framme vid kassan, efter att på en halvtimme i sniglande fart avverkat de sexton metrarna, så föser jag ned mina mjölklitrar, äggkartonger och fruktpåsar.
då ser jag den. vit, skinande ren och närmast självlysande. namnskylten.
Ulla-Britt.
som min mamma. min MAMMA sitter i kassan! och som av en ödets mest outgrundliga nycker så ler mamm, förlåt, Ulla-Britt idag. åt mig. till mig. jag kan höra hennes ord i öronen fortfarande. "efter dig ska jag kila hem och dricka ett glas vin på balkongen, fy faan (bräkande) vad gött".

jag går från affären med ett leende på läpparna jag också.
Ulla-Britt, min snabbköpskassörska.