jag blev omtyckt.

ha!
stående ovationer (nästan).
är det inte märkligt vad uppskattning kan göra med människan ändå.
den där bubblande, varma känslan när man helst av allt har lust att hoppa jämfota som en pingvin och klappa händerna. och ändå gör jag alltid samma sak. ngn sorts introvert, förmodligen till uttrycket närmast plågat leende och ett frammumlat "tack" är allt jag lyckas prestera. nästa gång ska jag fan hoppa jämfota. tror jag.

samma galet varma sol idag för övrigt. kanske ska lägga mig och pressa på balkongen igen senare. jag liksom upptäckte solandets förtjänster igår. jag brukar annars mest ligga och lyssna på mina tankar utan att få ngn som helst ro.