jag, Kent och Emelie.

jag fantiserar om människor.
jag tycker om att fantisera om människor.
som i tunnelbanevagnen på väg hem från jobbet idag t ex. då fantiserade jag om mannen som satt mittemot mig. den där pressveckade medelåldersmannen som först pratade alldeles för högt och för länge i sin mobiltelefon och sedan låtsades läsa Newsweek fast jag alldeles bestämt såg att han bara använde tidningen som alibi för att kunna titta ned i urringningen på den blonda sextonåriga tjejen som satt bredvid mig.
jag fantiserade om henne också. jag fantiserade om dem båda faktiskt.
som t ex att tåget skulle spåra ur inne i tunneln, vagnen fatta eld och alla utom just vi tre skulle, sotiga och hostande, kravla oss ur ett fönster som jag krossat med hjälp av den mobilpratande mannens stålportfölj. att vi skulle klämma oss förbi mellan bergväggen och den brinnande vagnen och hitta en väg in i ett rum där vi kunde dra för en dörr och höra människor skrika sig till döds i eldinfernot där utanför.
jag fantiserade om hur dessa två omaka och dittills för mig fullständigt irrelevanta människor på fem minuter skulle bli de viktigaste människorna i världen, de enda två som överlevt det jag just varit med om och kanske också just de två som jag skulle få förlita mig på för min överlevnad. han skulle säkert visa sig heta Kent och hon Emelie.
hade inte tåget bromsat in vid Gullmarsplan (utan eldsvådor) och jag tvingats avbryta mitt dagdrömmande för att traska förbi 7-11 och köpa en liter fil på vägen hem så hade det inte funnits någon gräns för vad vår besynnerliga trio skulle kunnat råka ut för strapatser.

och jag blir fnissig när jag tänker på hur Kent ikväll vid middagen berättade för sin fru om den där obehaglige unge (nåja) mannen som satt mittemot honom på t-banan och stirrade med dimmig blick.