Johnny Cash räddade mig.

med referens till mitt Karin Boye-inlägg nyligen vill jag berätta att jag i morse lyckades motverka mina hatkänslor inför att ta mig till jobbet på morgonen genom att göra en av de saker jag gillar allra bäst.
nämligen att göra världen till min egen musikvideo.
jag vet att du vet vad jag pratar om och jag vet att många av er sett de omisskännliga tecknen på denna nutida urbana företeelse. en företeelse som dessutom såhär i Ipod-eran blivit så mkt vanligare.
man ser det oftast på blicken. den där lätt beslöjade, nästan frånvarande blicken som sveper över omgivningen. man kan även upptäcka detta genom det mystiskt introverta leende som inte sällan den berörde går runt med. det där leendet som tycks skvallra om att vederbörande på något sätt är onåbar, att världen inte kan göra denne något illa så länge musiken fortsätter strömma in i öronen.
för min del var det Johnny Cash som gjorde det i morse. "when the man comes around" gav mig som alltid en känsla av en nära förestående världslig undergång i ett svavelosande kaos. nu kan det ju måhända tyckas märkligt att detta skulle vara så upplyftande, men sån är jag.

--------

jag undrar förresten vem som är tidernas bäste svenske låttextförfattare. förslag?