ett Springsteenkomplex (+ lite annat)

den här veckan har jag varit på Norrlandsturné med Johnny och Christian. Umeå, Skellefteå och Luleå avverkades i rask takt. det var en lyckad resa och framförallt var det jäkligt kul. de är ju två synnerligen trevliga människor att hänga med. för övrigt upphör jag aldrig att förvånas över, eller uppskatta, Johnnys fullständigt fenomenala förhållande till mat. jag har aldrig träffat en människa med en så djup och äkta relation till Måltiden. ingen kan som han njuta av ett mål mat, för att inte tala om hur skarpsinnigt han sedan analyserar nämnda måltids för- och nackdelar. dessutom har han ett nästan osinligt matbibliotek att ösa ur, vilket ger oanade möjligheter att jämföra en plankstek i Skellefteå med en dito i Helsingborg.

och som vanligt så händer samma sak i mig när jag befinner mig i landets norra, glesbefolkade regioner. sittande i en bil genom orter som Bertnäs, Skråmträsk och Håkansön så glider jag in i mitt gamla vanliga Sliding doors-tema.
vad hade hänt om jag inte flyttat? hur hade mitt liv sett ut idag?
tre barn? jobb på OK-macken? två snöskotrar i ladan? hembränning i garaget? helskägg? Helly Hansen? tre (jakt-)hundar? älghorn på väggen i vardagsrummet? Bingolotto med frugan (förlåt, kärringen) på lördagskvällen? en traktor?

det besynnerliga är att jag allt mer sällan får det där påslaget av oförställd skräck och förakt när jag tänker på det ovanstående scenariot. vilket i och för sig inte betyder att jag aktivt letar hus i Älvdalen, men ändå. kanske är jag inte mer unik än att jag till sist kommer finna mig göra samma boomerangresa som så mången dalmas, smålänning och härjedaling gjort före mig. 20 år i storstan och sen är man tillbaka där det började.
det är för övrigt här någonstans som jag abrupt brukar avbryta mina tankebanor för att snabbt hoppa i märkesjeansen och åka in till stan och dricka en latte och sen köpa några skivor, vilka som helst, från topplistan över det absolut mest populära och "inne" just nu. sen åker jag hem till lägenheten och lyssnar på ngt hypat Detroitband och känner mig oerhört metropolitisk.
apropå skivor så tänker jag ibland på den där februarikvällen 1992 när jag hade radat upp mina goda vänner Klas och Tomas på sängen hemma i mitt pojkrum i norra Dalarna för att för dem spela upp den (enligt mig då) fullständigt fantastiska nya skiva som min kära syster köpt till mig. så jag lade omsorgsfullt på LP:n på skivspelaren och lät sedan tonerna från "Nevermind" med Nirvana fylla rummet.
jag minns särskilt Tomas reaktion. Tomas, vars förhållande till musik var att musik är det där som är på radion ibland när man knäpper på den. han tittade klentroget på mig en lång stund och reste sig sedan upp och rättade till Kanadabyxorna, varpå han sa: vilket jävla skit, kommer det det från Stockholm det där?
det var nog där någonstans jag förstod att snöskoter-eran i mitt liv var över och att nya okända tider väntade.

ikväll - middag hemma hos syster och Karl!