jag är en sån som glor ibland.

nu var det fan tamme så länge sedan jag bloggade att jag sånär hade glämt bort såväl användarnamn som lösenord. (sen kom jag på dem, det är ju "111" resp. "222")

hursomhelst, ordet för dagen är ilska. jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt att vara ilsken. jag är ilsken idag. jag är mest ilsken på en kollega som alldeles uppenbart har ngt i sin person som ofelbart retar gallan kokande i mig. jag sätter en ära i att vara en hyfsat måttfull människa som inte i onödan låter sinnet rinna över, orden slippra iväg eller knytnävarna komma fram i dagen. men den mannen vet inte hur nära han är en knogmacka vissa dagar. och det mest fruktansvärt irriterande med hela situationen är att människan ifråga tycks fullständigt omedveten om sakers tillstånd. och det är här någonstans min ovanstående fråga gör sig påmind. är min ilska, så länge jag inte får det utlopp för den (ond bråd död eller iaf ngt liknande), meningslös och endast ämnad att göra mitt liv till ett helvete? eller mår jag långsiktigt bättre av att åtminstone inombords uttala de mest bestialiska eder om individen ifråga?
jag vet inte.

imorgon ska jag åka till Göteborg. vilket får mig att minnas en annan gång när jag åkte till Gbg och Lena Ph satt mittemot mig på tåget. jag tror att jag slog någon sorts trist rekord i den föga smickrande grenen att-titta-larvigt-på-en-människa-för-att-sedan-snabbt-slå-ned-blicken-så-fort-vederbörande-tittar-tillbaka.

stackars Lena klev förmodligen av tåget i Götet undrande vad det var för ett potentiellt stalker-slajmo som suttit mittemot henne i tre timmar.
varför gör man sådär? jag tycker ju inte ens:
a) att hon är snygg
b) att hon är en bra artist
c) om mig själv när jag beter mig sådär