känsliga läsare varnas.

jag såg just den där avskyvärda öl-reklamen på tv igen, den där med Patrik Isaksson och någon brud som sjunger med havet och klipporna i bakgrunden.
vissa saker i livet gör mig verkligen oförklarligt illamående.
som den reklamen t ex. jag kan inte se den utan att börja tänka på (inte fantisera, mind you!) om hur de två har sex. det är ngt golfaktigt, flotthyigt, oklanderligt parfymdoftande, präktigt, äckligt med dem. och som så ofta när jag stöter på såna människor så börjar jag tänka på när de har sex. jag skulle säkert kunna få en diagnos för det.
(för övrigt har jag inget avgörande emot Patrik Isaksson, han är säkert en rekorderlig karl)

dessutom har jag drabbats av Mammon. jag tänker bara på att köpa nya grejer hela tiden. som en bil t ex. jag är närmast besatt av tanken på att byta bil nu (detta trots att jag har en inte alltför gammal, alldeles felfri bil).
faktiskt besatt till den grad att jag går in på olika bilfabrikats hemsidor och "bygger min egen bil" för att se hur mkt det kan tänkas kosta med metalic-lack, tonade rutor, 10-ekrade alu-fälgar och en 3-liters motor.
jag vet inte varför jag gör detta, men det är säkert diagnosläge igen här.

avslutningsvis - jag har anledning att tro att min katt kan ha blivit sparkad så att två framtänder ramlat ur.
jag är ju som alla vet en synnerligen varm och människoälskande individ, men skulle det ändå inte var dödsstraff medelst långsamt upphängning i pungen för sånt..?

äntligen. Tony is back.

äntligen. efter mer än ett år av billiga substitut och otåligt väntande på tålamodets rand är det nu till sist dags.
på söndag, kl 21.25 slår jag mig ned i soffan, kanske rentav med en liten påse lakrits för att riktigt fira av denna fullständigt galet efterlängtade stund.

för som jag väntat på att få se Paulie Walnuts underbart grånade tinningar.
som jag trånat efter Silvio Dantes härliga balanserande mellan skådespel och överspel.
som jag längtat efter Tonys flackande, mörka blick och plötsliga utfall i ostoppbart raseri.

sopranos. if you´re not in, you´re whacked.

jag var ett tjockt barn.

idag blir det whisky på balkongen, i väntan på att Bajen ska förödmjuka Öis (ja, göteborgare, jag ogillar er alla).
jag minns förresten när jag spelade tung (i dubbel bemärkelse) center i pojkar 12, och när matchtröjorna var så små i storlekarna att min mamma fick göra en egen (av en vit t-shirt som hon ritade med tusch på) till mig. apropå förödmjukelse sådär...
jag tror min tjocknojja beror mkt på händelser som den.

men nu får det vara slut med utelämnanden - nu blir det Caol Ila!
forza Bajen!

vad är jag?

idag åkte Lina och jag och badade. vi hade faktiskt nästan inget val med tanke på att någon någonstans bestämt att den här sommaren i Sthlm inte ska skilja sig nämnvärt från en dito i Aten. nå, väl liggande där på stranden (ja, jag var förstås blekast av alla, toppat av den där härliga linne-solbrännan som jag brukar se till att skaffa direkt varje sommar) började jag fundera på det här med identitet. eller identiteter snarare.
om jag skulle rada upp ett antal av de tillhörigheter jag själv har så kan nämnas:
jägare
svensk
dalmas
Springsteen-fan
sambo
kattägare
chef
xbox-freak
stockholmsbo
bajen-fan
gymnasielärare
akademiker
motionär
musikant
lång
vallon
europé
köttätare
samt,
hemmansägare

det spännande är förstås att rangordna dem. vad är jag, framförallt? (nu kanske du hade väntat dig att jag skulle göra denna rangordning här och nu men tyvärr, så kommer inte ske)
det enda jag kan säga är att det är slående hur ens identitetsbetoning skiftar med tanke på vad/var man gör/är t ex.
sittande på den där myren en stilla morgon i oktober tillsammans med min pappa på harjakt så är jag förmodligen framförallt jägare, lika mkt som den där israeliske soldaten som kastar sig ur ett flygplan för att singla ned över okänt hizbollah-land sannolikt i det ögonblicket är mer israel än vad han är älskare eller filateist.

just idag är jag för övrigt puzzelläggare, om du undrade.

fredag, denna guds gåva till människan.

fredag.
fredag!
jag vaknade med en sån där svårdefinierad men ändå fantastisk känsla idag. det kan ha att göra med att jag ska dricka öl ikväll men jag hoppas inte det.
första veckan på jobbet efter semestern är snart avklarad och det gick banne mig mer smärtfritt än befarat.
ikväll ska jag gå och titta på min gode vän Johnnys föreställning på Kägelbanan. har du ännu inte köpt biljett så bör du å det snaraste löpa och göra så.
och efter det ska Lina och jag dinera ute (se referensen till öldrickande ovan). life is good.
jag drömde förresten banjodrömmen igen inatt. för den oinvigde kan jag berätta att den kommer i olika versioner men där den gemensamma nämnaren alltid är att jag är en hyllad banjovirtuos som dock olyckligtvis glömt alla mina färdigheter lagom tills min stora spelning. det brukar bli ovärdigt.

jag, Kent och Emelie.

jag fantiserar om människor.
jag tycker om att fantisera om människor.
som i tunnelbanevagnen på väg hem från jobbet idag t ex. då fantiserade jag om mannen som satt mittemot mig. den där pressveckade medelåldersmannen som först pratade alldeles för högt och för länge i sin mobiltelefon och sedan låtsades läsa Newsweek fast jag alldeles bestämt såg att han bara använde tidningen som alibi för att kunna titta ned i urringningen på den blonda sextonåriga tjejen som satt bredvid mig.
jag fantiserade om henne också. jag fantiserade om dem båda faktiskt.
som t ex att tåget skulle spåra ur inne i tunneln, vagnen fatta eld och alla utom just vi tre skulle, sotiga och hostande, kravla oss ur ett fönster som jag krossat med hjälp av den mobilpratande mannens stålportfölj. att vi skulle klämma oss förbi mellan bergväggen och den brinnande vagnen och hitta en väg in i ett rum där vi kunde dra för en dörr och höra människor skrika sig till döds i eldinfernot där utanför.
jag fantiserade om hur dessa två omaka och dittills för mig fullständigt irrelevanta människor på fem minuter skulle bli de viktigaste människorna i världen, de enda två som överlevt det jag just varit med om och kanske också just de två som jag skulle få förlita mig på för min överlevnad. han skulle säkert visa sig heta Kent och hon Emelie.
hade inte tåget bromsat in vid Gullmarsplan (utan eldsvådor) och jag tvingats avbryta mitt dagdrömmande för att traska förbi 7-11 och köpa en liter fil på vägen hem så hade det inte funnits någon gräns för vad vår besynnerliga trio skulle kunnat råka ut för strapatser.

och jag blir fnissig när jag tänker på hur Kent ikväll vid middagen berättade för sin fru om den där obehaglige unge (nåja) mannen som satt mittemot honom på t-banan och stirrade med dimmig blick.