tänk om.

en bil åker förbi på gatan utanför. likgiltigt följer jag de sorgfritt röda bakljusen med blicken, på dess väg ned mot Gullmarsplan och ett för mig okänt öde.
tänk om det är en kvinna som heter Inger som kör. tänk om hon gråter. tänk om hennes hand håller så hårt om växelspaken att knogarna vitnar. tänk om tårarna gör hennes blick vattnig och färden vinglig, så vinglig att hon måste stanna till och torka tårarna med den blodiga handduken som ligger på passagerarsätet. tänk om det blodet kommer från hennes spruckna läpp som envist fortsätter sippra blod ned på jackan. tänk om det är det är Ingers man Sven-Erik som slagit sönder den där läppen, med en välriktad högernäve som dessutom splittrade Ingers båda framtänder. tänk om Sven-Erik sitter kvar i lägenheten vid Årstaberg nu, med Ingers intorkade blod på sin handrygg och med den där bultande venen i tinningen ilsket synlig.
tänk om det här var sista gången det hände. tänk om Inger kör den beigerostiga Volvo 240:n tills tanken tar slut i natt. tänk om hon rullar in på en skogsbilväg strax söder om Nyköping och hör motorn dö och natten sluka henne när lyktorna släcks.
tänk om hon gråter stilla igen då, när hon fäller ned sätet i liggande ställning och tänker på ett liv som inte blev. tänk om det knyter sig i bröstet på henne, när hon övermannas av kärlek till Sven-Erik och skam över sin egen otillräcklighet. tänk om hon sköljer ned små beska, vita tabletter med Loka Citron direkt ur PET-flaskan. tänk om det plötsligt känns bättre då, när kemikalierna fördunklar hennes rusande tankar. tänk om hon är tillbaka i barndomsbyn utanför Härnösand, tänk om hon sitter i sin morfars kök och dricker tjockmjölk och äter havrekakor då, långt innan den inrökta lägenheten i Årstaberg, innan förnedringen, slagen, sjukskrivningen och intigheten.
eller tänk om jag har fel.
tänk om jag inte vet något om den där bilen som nu försvinner bakom kröken vid pizzabutiken.