ibland blir jag arg.

missriktad ilska. är den inte fantastisk?
den där omotiverade, försvarsmekanistiska, oförståeliga och fullständigt oproportionerliga ilskan som plötsligt blixtrar ut när man minst anar det.
jag utsatte en intet ont annade tant för den igår. en kund dessutom, för att ytterligare spä på eländet.
jag får nog erkänna att jag har vissa container-drag i min personlighet. en lite för stark benägenhet att likt strutsen gömma blicken och hoppas på det bästa och därtill en tendens att knyta näven i ficken lite för ofta.
kanske börjar uppladdningen med en skrynklig pensionärstant som tränger sig före i Konsum-kön, för att sedan fortsätta med en mamma mittemot mig på bussen med fullständigt nollställt ansikte alltmedan hennes komplett rabiata unge skriker lungorna ur sig i en kvart. kanske åker mina axlar upp ytterligare ngn cm av Lasse Lagerbäck som förstör en kväll som hade kunnat bli så bra genom att ta ut en elva som Melleruds pojkar -95 skulle slagit tvåsiffrigt. och kanske gnisslar mina tänder än lite hårdare av alla de fullständiga idioter som envisas med att köra genom mitt bostadsområde i 80 km/h. och vem vet, kanske blir en konsertbiljett som inte kan utnyttjas pga jobb den där speciella lilla ingrediensen som fullbordar min rykande, svavelosande coctail.

och så ringer hon då, den intet ont anande tanten från Osby som säkert laddat upp i en halvtimme för att klaga på en faktura som var fel.
och då kommer den... ilskan.
då får hon vad hon tål. rejält. arga, smädande, oförsonliga ord.
och så lägger jag på, röd om kinderna och med ett styng av något inombords.
men sen, som sprunget ur någon cynisk men praktisk naturlag, så känns det bra igen. coctailen är urdrucken, jag mår bra, och i Osby sitter en tant och undrar vad som hände.