ett Springsteenkomplex (+ lite annat)

den här veckan har jag varit på Norrlandsturné med Johnny och Christian. Umeå, Skellefteå och Luleå avverkades i rask takt. det var en lyckad resa och framförallt var det jäkligt kul. de är ju två synnerligen trevliga människor att hänga med. för övrigt upphör jag aldrig att förvånas över, eller uppskatta, Johnnys fullständigt fenomenala förhållande till mat. jag har aldrig träffat en människa med en så djup och äkta relation till Måltiden. ingen kan som han njuta av ett mål mat, för att inte tala om hur skarpsinnigt han sedan analyserar nämnda måltids för- och nackdelar. dessutom har han ett nästan osinligt matbibliotek att ösa ur, vilket ger oanade möjligheter att jämföra en plankstek i Skellefteå med en dito i Helsingborg.

och som vanligt så händer samma sak i mig när jag befinner mig i landets norra, glesbefolkade regioner. sittande i en bil genom orter som Bertnäs, Skråmträsk och Håkansön så glider jag in i mitt gamla vanliga Sliding doors-tema.
vad hade hänt om jag inte flyttat? hur hade mitt liv sett ut idag?
tre barn? jobb på OK-macken? två snöskotrar i ladan? hembränning i garaget? helskägg? Helly Hansen? tre (jakt-)hundar? älghorn på väggen i vardagsrummet? Bingolotto med frugan (förlåt, kärringen) på lördagskvällen? en traktor?

det besynnerliga är att jag allt mer sällan får det där påslaget av oförställd skräck och förakt när jag tänker på det ovanstående scenariot. vilket i och för sig inte betyder att jag aktivt letar hus i Älvdalen, men ändå. kanske är jag inte mer unik än att jag till sist kommer finna mig göra samma boomerangresa som så mången dalmas, smålänning och härjedaling gjort före mig. 20 år i storstan och sen är man tillbaka där det började.
det är för övrigt här någonstans som jag abrupt brukar avbryta mina tankebanor för att snabbt hoppa i märkesjeansen och åka in till stan och dricka en latte och sen köpa några skivor, vilka som helst, från topplistan över det absolut mest populära och "inne" just nu. sen åker jag hem till lägenheten och lyssnar på ngt hypat Detroitband och känner mig oerhört metropolitisk.
apropå skivor så tänker jag ibland på den där februarikvällen 1992 när jag hade radat upp mina goda vänner Klas och Tomas på sängen hemma i mitt pojkrum i norra Dalarna för att för dem spela upp den (enligt mig då) fullständigt fantastiska nya skiva som min kära syster köpt till mig. så jag lade omsorgsfullt på LP:n på skivspelaren och lät sedan tonerna från "Nevermind" med Nirvana fylla rummet.
jag minns särskilt Tomas reaktion. Tomas, vars förhållande till musik var att musik är det där som är på radion ibland när man knäpper på den. han tittade klentroget på mig en lång stund och reste sig sedan upp och rättade till Kanadabyxorna, varpå han sa: vilket jävla skit, kommer det det från Stockholm det där?
det var nog där någonstans jag förstod att snöskoter-eran i mitt liv var över och att nya okända tider väntade.

ikväll - middag hemma hos syster och Karl!

som flugan till skiten.

igår avslutade jag arbetsveckan med att dricka några öl med Johnny och Jonna på det fabulösa etablisemanget Vasas. det är ett sånt där härligt klassigt ställe där man inte ska bli förvånad om det vi bordet bredvid sitter en ensam man i illasittande och luggsliten kavaj och dricker öl på öl på öl. och nu kanske inte det vore helt uppåt väggarna besynnerligt om det inte vore för att han bredvid sig i soffan hade en pappkasse breddfull med apelsiner.
och skulle man, låt så motvilligt, släppa apelsinmannen med blicken så finner man tre bord bort två medelålders, illa Hennafärgade damer iförda i stort sett identiska, urtvättade leopardlinnen med av flera skäl på tok för djup urringning.
och givetvis har dessa damer den där så arketypiska rösten som alkade kvinnor i storstan får. det där bräkande, hesa och inte sällan södertuggifierade sättet att prata.
Vasas är dessutom ett sånt där ställe där ölen, den vansinnigt billiga och vattniga ölen, får en att efter ungefär en timme överge det instinktiva beslut man tog när man kom in i lokalen, om att inte för sitt liv beställa in något att äta från det säkert inte alldeles fkläckfria köket.
men sen, efter x antal vattniga men likväl berusande öl så sitter man där med en plankstek framför sig, bara för att upptäcka att plankan och den blonderade polskan som bar in maten dessutom ackompanjerades av en liten spännande svärm flugor.

men (och detta skriver jag inte enbart för att undvika en förtalsanmälan från kocken på Vasas om han nu till äventyrs skulle läsa dessa rader) - givetvis kommer jag att komma tillbaka.
det är ju det som är så märkligt med ställen som Vasas, Carmen, Pub Fridhem, Lion bar, Olivlunden etc.
man kommer alltid tillbaka.

Iain Paisley och jag.

jaha, så gick det en vecka mellan blogginläggen igen. det är så tröttsamt typiskt mig att få dåligt samvete över att jag inte bloggar. som om någon skulle bry sig för övrigt.. (ja, jag fiskar efter smöriga kommentarer nu...)

idag har jag haft en sån där dag när jag gått runt med spända käkar och knutna nävar i fickan hela dagen. en kollega har idag så till den milda grad retat upp mig att jag endast var några ynka millimetrar från att fälla krokben på en gammal tant utanför jobbet när jag gick hem. jag har förstått att vissa människor (John McEnroe, Iain Paisley, Henry Rollins, Hulken m fl) får ut något av att vara sådär rosenrasande då och då men själv blir jag mest alldeles tom. fast jag funderar på om inte en sandsäck vore en bra sak att införskaffa.

här är en topp-5 över saker som gör mig arg.
1. att bli orättvist anklagad för något
2. hänsynslösa, egoistiska människor
3. Bill O´Reilly
4. när jag slår mig själv
5. att IK Brage inte spelar i allsvenskan

detta är annars en göra-slag-i-saken-vecka för mig.
äntligen har jag fått tummen ur och skaffat mig ett gymkort så nu jävlar ska det bli deffning framåt senhösten.
jag har dessutom (lyssna noga nu Johnny) skaffat mig ett Visa-kort. min käre vän J har ägnat de senaste tre åren åt att häckla mig för att jag inte innehaft något betalkort. själv kan jag inte för mitt liv begripa vad det är för fel på ett gammalt hederligt checkhäfte...

det är dessutom en göra-slag-i-saken-vecka för min katt Svea som idag äntligen (ok, kanske inte HELT på hennes eget initiativ) tog tag i den där detaljen med kastrering.
så ikväll har jag kämpat förtvivlat för att inte skratta åt henne när hon ägnat sin tid åt att backa omkring på vardagsrumsgolvet i hopp om att ta sig ur den försmädliga tratten hon har runt halsen. ända tills jag insåg att hennes situation, låt så vara på ett ngt symboliskt plan, inte är helt olik den känsla jag haft på jobbet hela dagen..

Groucho aka. Karl

preciis när veckan höll på att rasa ihop över mig som en livlös Göran P så skickade Karl ett mms där han hade mixtrat med sig själv så att han såg ut som en grotesk version av Groucho Marx. i kombination med vetskapen om att jag trots allt ska få dricka öl ikväll så gör detta att jag nog kommer att klara mig igenom dagen ändå.

däremot har det fruktansvärda inträffat att jag skaffat mig en last. eller en last i lasten kanske man ska säga. jag har börjat köpa morgonkaffe på 7-11 på väg till jobbet. en stor kopp dessutom. jag kan helt enkelt inte låta bli. hjälp mig, Bullen.

(dock vill jag påpeka, framförallt för Lina som nu kanske läser detta med en rynka mellan ögonbrynen, att detta inte innebär att jag dricker en kopp till så fort jag kommer fram till jobbet. det är mer det ekonomiska jag tänker på. sådeså.)

kanelbullehänder.

idag ska jag jobba halvdag har jag bestämt.
efter att ha slängt mig i sängen kl 23 igår, just hemkommen från 6 timmar timmars föreläsande i Vingåker och därefter 2 timmar bilkörning genom en dimmig höstkväll, så är jag inte i mitt esse idag..
ergo: jag jobbar till lunch, köper sedan en bra tidning och tar en stor latte på café. så oerhört kontinentalt. fast trevligt.

för övrigt har mina händer luktat kanelbullar i flera dagar i sträck nu. det är oerhört obehagligt. jag är inte ens särskilt förtjust i kanelbullar.

bara jag har det bra så...

en fantastisk telefonkonversation utspelade sig på Radio Stockholm igår, dit man fick ringa in med sina synpunkter på en ev. trängselskatt.
Agneta (typ 50+) ringer från Lidingö:
Programledaren: hej Agneta, hur går dina tankar kring det här med trängselskatt?
Agneta: ja vi här på Lidingö känner oss ju faktiskt väldigt dåligt behandlade i detta.
P: jasså?
A: ja jag och min man brukar ooofta ta bilen in till Gärdet och Östermalm, och ofta promenerar vi i Liljanskogen. och den här skatten kommer ju slå oooerhört hårt mot oss.
P: eh, ja.. men kan man inte tänka sig att t ex Liljanskogen är en sån plats som kanske kan bevaras till kommande generationer just för ATT man inför en trängselskatt?
A: ja JAG är då för miljön, det är jag verkligen!
P: ja...
A: jag menar bara att det borde finnas andra saker man kan göra för trafiken i stan.
P: vad tänker du då på t ex?
A: ja men tänk bara så mkt enkelriktat det är på Östermalm! man får ju åka flera kvarter åt olika håll med bilen för att ta sig ned till Strandvägen.
P: mm. så Agneta, du tar ofta bilen in till stan?
A: jaa, det gör jag! fast inte nu under försöket med trängselskatt förstås, då lämnade vi ju bilen ofta.
P: ja.. det var ju kanske det som var lite av meningen med hela försöket.. så, det går att åka kommunalt från Lidingö också?
A: ja, det gör det ju förstås. man kan ju åka till Ropsten. men då kostar det först tolv kronor att parkera vid Ropsten och sedan tjugo kronor att ta sig in till Östermalm. om jag istället tar bilen så kostar det ju bara tolv kronor att parkera inne på Östermalm. så jag förlorar ju på det!
P: fast, då tillkommer väl i så fall trängselskatten också?
A: ...
P: ...
A: ja.
P: ja..
-----
(Agneta heter egentligen något annat. men hon bor på Lidingö)

stor man - liten pall.

jag var på Yasuragi igår. min kära fru hade vänligheten att bjuda mig på en heldags badande, skrubbande och fruktätande - allt iförd kimono och under andäktig tystnad.
för dig som inte varit på Yasuragi ännu vill jag å det varmaste rekommendera ett besök. dock vill jag också passa på att ge ett litet tips i all vänskaplighet.

låt mig det handlar om dettaständigt fascinerande tema kvinnligt vs. manligt.
det hör till hela proceduren att man börjar sitt besök med en s k badinfo, vilken görs i grupp. den går ut på att en andäktig och intill läskighetens rand seriös människa går igenom hur man ska tvaga sin kropp innan man går ut i badet. detta ska förstås göras enligt konstens alla regler och givetvis på japanskt vis. man får en liten träbytta och en liten träpall (och ja, redan där anar en reslig herre som jag oråd) som man ska använda sig av vid själva tvagningen. denna går för övrigt till så att man sitter på de mikrosmå pallarna i en lång rad tillsammans med andra nakna män (resp. kvinnor) och häller varmt vatten ut byttan över sin kropp och gnider sig med en liten handduk.
och det är alltså här de genusrelaterade diskrepanserna börjar göra sig påminda. för enligt vad jag hört gör kvinnorna detta exakt enligt det föreskrivna, medan männen (inklusive undertecnad) sitter lite pliktskyldigt på den lilla pallen en stund (och då mest anstränger sig för att se så manlig ut som möjligt) för att sedan rusa bort till de välkända duscharna för att tvätta sig på et gammalt hederligt sätt.
så, mitt råd i all sin ödmjukhet: vill du följa genusreglerna - bryt ej mot det ovanstående.