han fattas mig.

jag undrar var min katt är.
jag kommer att tänka på Johan Olsson. för er som händelsevis inte vet vem han är så är han en halvtaskig skidåkare som kämpar för en plats i landslaget varje år.
i vintras blev han ett stående skämt bland sportkrönikörer när han tackade nej till en världscuptävling eftersom hans hund hade dött några dagar tidigare.
vad lätt det är att göra narr av en sån mupp. att antingen skämta om hans blödiga hjärta eller kanske rentav förnärmas över att han tackar nej till att representera sitt land bara för att en sketen hund gått och dött.
men de senaste tre nätterna har jag vaknat varje timme och undrat var min katt är.
och tro mig, jag skulle definitivt tacka nej till en världscuptävling i helgen.

min katt drog.

vaknade av regnet i morse. vilket förvisso kan vara nog så trivsamt. men min katt sprang bort igår och har tillbringat natten ute. det hade kanske inte varit så mkt att hetsa upp sig för om det inte vore för det faktum att den förra katten gjorde samma sak för ett år sedan. han kom aldrig tillbaka. så idag är jag lite orolig.
sen på t-banan satt jag och tänkte på bruce springsteen. jag undrar hur hans liv är egentligen. säkert cool hela tiden. jag måste nästan leta reda på en bild på honom nu. det kanske muntrar upp.
sådär.

säg såhär...

som den uppmärksamme kanske noterat så har jag slutat nämna vm.
det beror på att jag tycker fotbolls-vm är ett jävla skitevenemang som borde läggas ned bums.

snabbköpskassörskan...

det är som hon som sitter i kassan i mataffären där jag bor. vad har hon för liv egentligen. vissa dagar retar jag mig ngt oerhört på henne. hon är medelålders, hon har rökhosta, hon bräker med en sån där dialekt och ton som är reserverad för vintanterna på uteserveringen på ett hak vid Fruängens t-bana, hon slänger varorna så att man får chipssmulor vare sig man vill eller inte, hon är allmänt otrevlig och hon är dessutom så senfärdig att det alltid blir sexton meter kö vid hennes kassa.
jag har funderat ibland på vad det är med henne, vad det är som gör mig så irriterad och som skänker mig den där känslan av att vilja säga ngt förintande elakt till henne när jag lagt mina varor i kassen (ngt jag såklart aldrig gör, hur skulle det se ut).
dessutom har hon aldrig ngn namnskylt på sig vilket ger mig ett enormt huvudbry när det gäller att bestämma vad hon egentligen heter.
ibland heter hon Kerstin (för skolkuratoraktigt dock). andra dagar är hon en Inger (jag föreställer mig att Ingers har en grav överrepresentation vid uteserveringarna längs förorternas kvarterskrogar). ytterligare andra dagar är hon kanske en Hildur (för snofsigt), en Maj-Lis (för mjukisaktigt) eller kanske en Agneta (vilket emellertid tyvärr är för alltid associerat med en snygg tandläkare).
så, en söndag som denna så vänder alltihop.
väl framme vid kassan, efter att på en halvtimme i sniglande fart avverkat de sexton metrarna, så föser jag ned mina mjölklitrar, äggkartonger och fruktpåsar.
då ser jag den. vit, skinande ren och närmast självlysande. namnskylten.
Ulla-Britt.
som min mamma. min MAMMA sitter i kassan! och som av en ödets mest outgrundliga nycker så ler mamm, förlåt, Ulla-Britt idag. åt mig. till mig. jag kan höra hennes ord i öronen fortfarande. "efter dig ska jag kila hem och dricka ett glas vin på balkongen, fy faan (bräkande) vad gött".

jag går från affären med ett leende på läpparna jag också.
Ulla-Britt, min snabbköpskassörska.

"jag ska ALDRIG mer..."

en av de i särklass värsta känslorna:
man vaknar, kanske kl 6:40, varm, svettig, kvalmig, med huvudvärk, illamående, alkoholsmaken i munnen, allmäntillståndet (som det känns iaf) blott en hårsmån från nolläge.

glad midsommar så att säga.

kikki d.

stekte förresten kikki danielsson all den där falukorven som hon tröståt i smyg på behandlingshemmet? nej, det kan hon ju inte gärna ha gjort. och då kommer min nästa fråga som ett brev på posten.
skar hon med en liten kniv, eller åt hon helt sonika bit för bit direkt från korven, så att säga.
jag vet egentligen inte vad som är mest bisarrt här. synen av det senare eller det faktum att jag sitter här, kvällen innan midsommarafton, mind you, och tänker på detta.

nya pjuck + en konstig typ.

idag på lunchen köpte jag nya skor. de ser ut sådär. ------------------------------------->
jag har ngn sorts tvångshandling som gör att jag alltid måste sätta på mig de plagg/skor jag köper omedelbart. vilket fick till följd att jag fann mig själv stå utan skor på en sunkig, alkis-pundar-kanyl-aktig offentlig toalett, allt för att kunna svida om till mina nya blåa skor.

och låt mig också dela med mig av en obehaglig grej.
jag hade en anställningsintervju för ett tag sedan. och på frågan från mig om den här killens svaga sidor så händer följande. han tittar på mig en lång stund, skenbart funderande. sen säger han: "nää, jag skulle säga att jag är komplett."
han fick inte jobbet.

midsommar.

imorgon midsommarafton.

Värmdö. dans runt stången. middag. öl. nubbe. lekar. nubbe igen. regnskurar. nattpromenad till viken. öl. skrikande, fulla människor på håll.
en svensk kliché. fast rätt trevligt ändå.
nubbe.

fool me once...

jag läser Clintons memoarer.
och nyss såg jag al gore sitta i soffan hos jay leno.
och det slår mig vilket fruktansvärt nedköp usa (läs:världen) gjort de senaste 6 åren.
clintons kvinnoaffärer i all ära, och må så vara att gore inte direkt har den mest självlysande karisman i världshistorien.
men de är iaf riktiga människor. de tittar in i kameran och man ser att ngn är hemma.
george w bush.
jag blir rädd för honom. rädd för den väljarkår som väljer fram honom (hm, är jag lika von oben som karolina ramqvist när hon dömer ut alla lundells fans nu?).
rädd för att vi precis just nu, idag, lever i en tid när det skapas en annan värld, en ny mentalitet, en ny rädsla och en ny distans mellan människor.
är du inte med oss så är du mot oss.

öl och pizza.

jag har slutat dricka öl. from nu ska jag bara dricka vin. och sprit förstås. det är gott. man blir tjock av öl.
fast jag vet inte förresten. det såg så definitivt ut sådär i skrift. jag kanske kan dricka öl ibland.
men pizza ska jag sluta äta. nästan helt.

gubbkräkstisdag.

jodå, absolut. det är jättehärligt att sommaren har kommit och allt det där.
men.
jag är svettig innan jag ens kommit till t-banan på morgonen. det känns inte ok.
dessutom luktade gubben bredvid mig i t-banevagnen så mkt kräks att jag nu har en härlig odörblandning av svett och gubbkräks över mig. och jag som ska ha ett viktigt möte om en timme.
gnälltisdag.

jag blev omtyckt.

ha!
stående ovationer (nästan).
är det inte märkligt vad uppskattning kan göra med människan ändå.
den där bubblande, varma känslan när man helst av allt har lust att hoppa jämfota som en pingvin och klappa händerna. och ändå gör jag alltid samma sak. ngn sorts introvert, förmodligen till uttrycket närmast plågat leende och ett frammumlat "tack" är allt jag lyckas prestera. nästa gång ska jag fan hoppa jämfota. tror jag.

samma galet varma sol idag för övrigt. kanske ska lägga mig och pressa på balkongen igen senare. jag liksom upptäckte solandets förtjänster igår. jag brukar annars mest ligga och lyssna på mina tankar utan att få ngn som helst ro.

i´ve got cats.

jag håller ju förresten på att lära mig detta med att posta bilder.

so i give you...svea and sixten.

idag kom sommaren.

jag har suttit på balkongen idag. sommar, banne mig. lite bakis dock så jag kunde inte fullt ut njuta av det hela. att det finns ett fenomen som baksmälla är det närmaste jag någonsin kommer att bli religiös. det måste banne mig vara ett guds straff.
efter för mkt lust kommer olust, som min vän Danjel lakoniskt brukar anmärka.
jag hade hursomhelst bar överkropp, i ett fåfängt försök att inte få den där linne-solbrännan som jag alltid lyckas skaffa mig det första som händer varje sommar.

jag kommer aldrig ihåg vad en svåger är. men jag tror att min systers kille och jag är svågrar. i så fall påstog min svåger igår att hans bästa feature är att han närsomhelst kan skaka fram en liten lustig dans. man måste ju gilla en sån kille.
jag har dessutom sett bevis på att det finns fog för hans ord. hans kropp kan verkligen röra sig på ett jätteroligt sätt. han finns dessutom på bild (om än i ngt photoshopifierad version) i min polare Johnnys blog. (svågern är mannen med det sjukt långa avståndet mellan ögonen på mingus-bilden)
kolla in den blogen förresten, den är rackarns bra.
http://nyaga-nyaga.blogspot.com

och imorgon är det måndag igen. huh.
4 timmars föreläsning för 150 lärare som säkerligen mentalt gått på sommarlov. jippie.

tröttsamt.

0-0.
0-0..!?

en morgon i dortmund.

jaha, idag gäller det då. fotbolls-vm. sverige-trinidad/tobago. (cool med ett slash i sitt nationsnamn förresten).
jag ska såklart göra min nationella plikt och kolla in matchen men just nu undrar jag mest över teddy lucic. är han sådär lös i magen just nu, sådär så att han måste gå på toaletten ungefär en gång i timmen, och måste han efter att ha (hoppas jag) tvättat händerna stå och fokuserat söka sin egen blick i spegeln och upprepa sitt teddy-du-är-bra-mantra?
eller freddie. ligger han kvar en stund i den stora tyska kvalitetshotellsängen nu på morgonen och beundrar sexpacket på magen, obekymrad om det faktum att han ska bära en hel nation på sina axlar ikväll? eller blir det till att andas i en pappåse där också framåt eftermiddagen när matchen smyger närmare?
och hur är det förresten på lasse lagerbäcks rum såhär en morgon i dortmund?
skulle det kunna vara så att han just nu ligger bredbent på den redan bäddade sängen (jag tror lasse bäddar själv även på hotell) med blicken i taket och undrar över inte om utan NÄR världen ska inse att han är en bluff, en liten fotbollsintresserad, tuggummituggande pojke i en för stor träningsoverall?

hursomhelst, jag tippar 3-1 till sverige.

de blev krokodiler.

idag var jag på konferens.
uppdukade smörgåsar, kaffe och ramlösa prydligt uppställda med ett uppochnedvänt glas bredvid varje flaska.
hela dagen satt vi, banne mig. jag var alert nästan hela förmiddagen. och sen, ngn gång strax innan halv-tre fikat, kom jag på mig själv med att sitta och fundera på hur mina kära konferensdeltagare skulle se ut om de vore krokodiler. hur är det där med krokodiler förresten.. stämmer det att de drar ned sitt byte till botten och rullar runt med det där tills det dör?
jag ska nog ta reda på det.

jag saknar projekten

jag saknar det seriöst oseriösa. projekten. sånt som Reidar höll på med.
Reidar var 50+ och hade massa 50+ kompisar (gubbar, eller, som den nyblivne 30åringen kanske borde säga, lite mognare män).
en gång bestämda sig Reidar och hans gubbkompisar för att rangordna de 50 mest betydande historiska händelserna. äh vaddå, skitlätt kanske någon tycker. meningslöst, kanske någon annan tycker.
genialt tycker jag. (och det säger jag inte baara för att jag är intill nördighetens rand intresserad av historia)
för tänk efter en stund. det är ingen lätt rangordning att göra. den tar tid. och slänger du sen in en smula prestige och jag-vet-mest-om-historia-mentalitet i det hela så har du...ett projekt.
jag tror att Reidar och gubbkompisarna höll på i ett halvår, med diverse träffar hemma hos Reidar eller ngn av gubbkompisarna, där man undr livliga diskussioner till slut enades om en all time top 50.
eller som den gången när Reidar och en av gubbkompisarna (låt oss för berättelsens skull kalla honom Gösta) gjorde om Sverige till ett skalenligt solsystem, där Stockholm representerade solen och där de sedan prickade in (med proportionerligt rätt avstånd) de olika planeterna på Sverigekartan. och sen kom det bästa. då satte de sig i Reidars bil (säkert en SAAB) och körde till de olika platserna i landet. i den motsvarande hastighet som ljuset skulle tagit på sig för att komma till den platsen.
fast det här sista var nog mer sjukt egentligen.
men ändå.

mail, och en tant som föll.

jag är borta en dag. en enda dags frånvaro och en röd dag, och vad möter mig i min mailbox?
190 mail.
för dig som inte får så många mail så kanske den siffran är lite svår att ta in. ja vem vet, du kanske rentav avundas mig och tänker att denna mailskörd måste vara ngn sorts mått på popularitet och därmed en egoboost, en hjälp för mig att göra min dag meningsfull och mina steg lättare på min väg till jobbet imorgon?
fel. jättefel.
190 mail suger. i synnerhet när man betänker att bakom vart och ett av dem döljer sig ett imperativ, en uppmaning, en förhoppning eller kanske t o m ett krav om att jag ska höra av mig. jag vill inte höra av mig. jag vill bara låta mitt pekfinger landa på delete-knappen om och om igen, 190 ggr, tills min maillåda är lika tom som min blick kommer vara om jag ger mig i kast med att besvara denna hopplösa ocean av förfrågningar, synpunkter och idéer.

jag låter gnällig idag, jag hör det.

en ljuspunkt är dock att jag såg en tant ramla på lunchen idag. jag tror inte hon slog sig så fördöm mig inte. det såg riktigt kul ut annars. hon ramlade på sidan sådär, och liksom satte sig på sin väska. jag satt bra till vid fönstret på en restaurang och åt carbonara samtidigt. med parmesan.

dag 1, fortfarande.

idag tänker jag lite på skuld och skam. är det inte rätt ironiskt ändå, för att inte säga sorgligt, att vi traskar runt på denna jorderund var och en, ständigt vaksamma på oss själva och inte minst vad andra ska tycka om oss och det vi gör.
det var en man i huset där jag bor som satte fart på mina tankar kring detta i förmiddags. han har skägg, kulmage, keps och en alltid lika bister uppsyn. han är en Vän Av Ordning. du vet vem jag menar, jag tror han bor i ditt hus också.
han har hursomhelst lyckats med konststycket att ge mig en näranog alltid närvarande känsla av att inte räcka till eller att vara en slacker, en smitare, en slö jävel.
för jag krattar inte särskilt ofta på de gemensamma städdagarna.
jag skottar inte särskilt mycket snö om vintrarna.
jag bevistar sällan de säkert fantastiskt spännande årsstämmorna i bostadsrättsföreningen.
och nej, jag är faktiskt inte heller med särskilt ofta när granen i entrén tänds (och alla är glöggfryntliga och önskar varandra god jul och för ett ögonblick tränger bort alla svordomar över undermålig städning i tvättstugan, högljutt sex, skrikiga ungar i trappen etc.)

och vore inte det för min skäggige vän av ordning så skulle jag ändå kunna hantera detta. men det är hans stickande blick under kepsen. det är hans bekymrade rynka mellan ögonbrynen och hans ovillighet att hålla upp entrédörren när han ser att jag kommer som får mig att känna...ja, skuld.

så hur löser jag detta kanske du undrar?
jag tröstar mig med att om jag stirrar med tillräckligt mkt avsmak på hans spända kalaskula under t-tröjan så kanske jag kan få honom att känna sig fet, misslyckad och...ja, skamsen.

dag 1

jag hade planer på att inleda med ett sprakande, fullständigt omtumlande första inlägg.
men sen tog snabbkaffet slut, det är röd dag och jag inser att jag måste sätta på mig jackan och gå framåtlutad i blåsten till 7-11 för att köpa en burk kaffe för bortåt hundralappen.
för, när allt kommer omkring, ingen vettig människa skriver utan att ha en kopp kaffe vid sin sida.
men välkommen.