tillbaks till grottekvarnen.

min sista tanke innan jag smällde igen dörren hemma i morse var att det kanske skulle bli lite för varmt med kavaj idag. samtidigt kändes det passande att prygla sig själv och riktigt understryka det faktum att semestern (läs:gå-omkring-i-linne-och-shorts-dagarna) var över för denna gång.
en snabb (korkat, jag vet) promenad senare slog jag mig ned i en tragiskt öde t-banevagn, med LP-skivor under armarna och en liten rännil av svett på varsin sida om polisongerna. i vagnen satt förutom jag en IT-gubbe och ett fyllo som på ngt sätt kändes som vinnaren där inne.
det är inte rätt att börja jobba innan juli ens är slut.
dessjutom tror jag att jag har fått en grillmage. jävla elände.

pojkar, pojkar, pojkar.

efter moget övervägande bestämdes det att det trots allt blir picknick vid Tanto. det här är ju ändå min sista fredagskväll på semestern så varför inte spendera den på en filt med goda vänner och några kalla öl, kanske rentav med en skrålande Plura någonstans i bakgrunden. det får mig förresten att minnas senast jag såg Eldkvarn på Tantogården. efter ett 15 minuters larmande (och nej, inte särskilt välljudande) outro på den senaste låten plockar Plura, till den alldeles galet överförfriskade och charmigt överåriga publikens vilda jubel, upp sin mobil ur bröstfickan och skrek: "tre missade samtal". jag tyckte det var oerhört roande just då men nu när jag skrev ned det så såg det ju skittrist ut. nåväl, jag följer min nya giv att inte sudda.

jag skulle förresten vilja ha en IK Brage-tshirt.
någon som har en till salu? Borlängebor, var är ni när man som mest behöver er?

det bombas.

på en balkong i Årsta sitter jag med en kall öl och funderar på varför mina lilltånaglar alltid växer så snett. de formar någon sorts vassa kilar som alltid fastnar i strumporna och dessutom åsamkar granntån (ringtån?) oprovocerat lidande.
strax dessförinnan har jag bekymrat mig över att jag börjar bli tjock (vilket i vanlig ordning säkert inte alls är fallet, men ändå), vilket gav mig ett uns av tvekan innan jag öppnade ölen, men vad fan. här sitter jag nu.
det är faktiskt en god bit in mitt introverta deppande över det faktum att mina semester dagar nu kan räknas på en oförsiktig slöjdlärares fingrar som jag kommer att tänka på Mahmoud.
jag såg honom på tv i morse. Mahmoud irrar just nu omkring i den dammiga ruinhög som fram tills igår var hans hemkvarter, i jakt på sin fru och sina tre barn. han kommer förmodligen inte att hitta dem, åtminstone inte i det skick han säkert fortfarande hoppas på. Mahmoud tittade rätt in i en välkammad CNN-reporters kamera i morse med allt det missmod, det raseri och framförallt den oförståelse det krig han inte bett om skapat hos honom och hans folk.
Mahmoud kommer (ev.) att somna i en tältsäng inatt, då kanske som officiell änkling och barnlös.

jag sitter på en balkong i Årsta med en kall öl i näven och jag bestämmer mig för att inte klippa de där trilskande lilltånaglarna när allt kommer omkring. inte idag i alla fall.

en natt. två nätter.

en natt.
och jag minns en övernattning vid en tjärn för 15 år sedan. hur myggen surrade på ett till slut suggestivt sätt mot tältduken. hur en storlom envetet gav natten liv. hur sovsäcken luktade sådär hemtrevligt unket som bara sovsäckar kan. hur vinden långsamt tog tag i fjällbjörkarna och hur där utkämpades en fåfäng kamp mellan sömnen och behovet av att hålla sig vaken för att vara alert mot eventuella björnattacker.
jag minns Tomas rödblårutiga flanellskjorta och jag minns Klas nervöst kluckande skratt när Stefan tog fram whiskeyflaskan han snott ur sin farsas barskåp.
jag minns en hektisk cykeltur genom den semimörka sommarnatten, skrålandet och skratten och lukten av tjuvrökt pipa som jag frenetiskt försökte vädra bort innan jag klev in hemma.
jag minns ambulansen som plötsligt körde förbi oss på grusvägen, för att senare stå parkerad på vår gård. jag minns min mammas barnsligt oroliga blick när min mormor bars in i ambulansen på bår. hur våra blickar möttes för vad som skulle bli en sista gång. jag minns smaken av mjölk och hembakta kanelbullar i köket klockan 3 på natten. jag minns vinjetten för sommarmorgon dagen därpå.

inatt hör jag bilar utanför mitt fönster. det lyser från fönstren i huset mittemot. lite längre bort stretar en ambulans tillbaka mot Södersjukhuset och lite närmare skrålar ett fyllo utanför mitt hus.
en natt.

stoiska takpannor.

apropå skrivande förresten..


stoiska takpannor
livet vänder i skuggan av en sommarblixt
jag är någon som ser regnet skriva
spegelvända hemligheter på en fönsterruta
sömnen lägger sig, men efter ovädret
morgonen och hettan i symbios
juli i staden droppar ned på mig från stoiska takpannor
någonstans hörs ett plötsligt leende.
högt ovan staden delas ett skratt
gatorna vindlar därnere, inte olikt de drömmar
hon lärt mig att hitta
nästa oväder är svagare än oss

a writer writes, always.

så gör jag det igen. skriver i en halv dag, bara för att någon gång framåt kvällningen börja läsa tillbaka och inse att det suger hästballe. eller så gör det inte det, jag vet varken ut eller in längre. denna förbannade självkritik, vad ska den vara bra för...
och det värsta är att jag i vanlig ordning raderar och för alltid gör mig av med det jag skrivit. jag måste verkligen sluta med det. alternativt lära mig hur man återskapar raderade dokument på disken.
nåja.

och en annan sak. det här med att jag sitter inne hela (soliga) dagar. är det så jävla illa egentligen? så fort jag nämner det för ngn så möts jag av klentrogna, närmast äcklade blickar, som vore jag en ljusskygg paria som sitter här i min egen smuts och förbannar mänskligheten.
jag menar, solen finns kvar den dag jag vill gå ut, right?
att jag sedan faktiskt ibland de facto står vid mitt fönster och muttrande följer med blicken de oräkneliga massor av inoljade, sommartrånande och soldyrkande människor som drar förbi - det kan jag i och för sig inte förneka.

jättestor båt.

...och en bild till...
när vi spankulerade längs hamnen i Lübeck en kväll fick vi syn på en rätt stor båt. det visade sig vara Abramovitj (eller hur det nu kan tänkas stavas) yacht.
observera att det står en fucking HELIKOPTER längst fram ..

stridsvagnar.

just ja, jag var ju i Tyskland förra veckan. tänkte bjuda på en bild därifrån.
det är är en tysk vägskylt. jag ber dig särskilt notera att det finns en speciell skylt för stridsvagnar. det är mitt Tyskland det.

nattbad slår sällan fel.

igår - skön dag på landet med Lina, syster och Karl.
havsbad, kall dagens i solen, kubb (jävla skitspel det där, ingen kan någonsin reglerna och det tar banne mig aldrig slut), lite golfchippande, öl, grillning, flera dagens, solande, jägermeister och till sist nattbad.

idag - liten tendens till baksmälla, tillbaka i stan, zombiefilm, färdigrätt i micron, sjukt slö i soffan, simpsons, family guy och seinfeld x 2, sen natt, skrivande.

imorgon - träning, ev. picknick med Danjel, kanske zombiefilm igen, eller ngt helt annat. semester hursomhelst.

semestern hägrar...

sista dagen innan semestern.
idag måste jag (jag vet att det inte finns några riktiga måsten men det här är måste vara ett undantag) anställa en person, gärna två. detta för att augusti överhuvudtaget ska gå ihop personalmässigt. det är ju onekligen en liten press.
men jag vaknade med en bra känsla i morse. jag tror det här är min dag.

igår var jag för övrigt på bröllop. i vanlig ordning var jag motvillig som ett litet tjurigt barn innan, bara för att upptäcka att det faktiskt var väldigt trevligt. att jag aldrig lär mig. fast jag hade nog väldig tur med bordsplaceringen tror jag. ett gäng synnerligen trevliga personer runt omkring mig. och det här med mitt jobb är ju faktiskt sällsynt tacksamt. omedelbart intresse liksom.
jag kan förresten inte låta bli att le åt den klassiska utvecklingen av en konversation om mitt jobb. det börjar med en rad komplimanger, leenden och uppmuntrande kommentarer kring att det är såå viktigt att jobba med den fråga jag jobbar med. efter det brukar det ta ungefär 5 minuter innan den första berättelsen kommer om ngn gammal klasskompis i 5:an som var utfryst eller ngn hemsk incident på gympan i 7:an när en lärare betedde sig illa.
men jag ska inte klaga. jag antar att man inte får lika mkt uppmärksamhet över sitt arbete som kassabiträde på Konsum.
och uppmärksamhet, mina vänner, det är banne mig det bästa jag vet!

katten kom hem.

jaha, och så var han plötsligt bara där. kl 1 på natten, en liten jamning och så var han hemma. de är besynnerliga djur, katter. men jösses vad smal han är. jag skulle ge några hundringar för att få veta var han varit den senaste veckan.