Johnny Cash räddade mig.

med referens till mitt Karin Boye-inlägg nyligen vill jag berätta att jag i morse lyckades motverka mina hatkänslor inför att ta mig till jobbet på morgonen genom att göra en av de saker jag gillar allra bäst.
nämligen att göra världen till min egen musikvideo.
jag vet att du vet vad jag pratar om och jag vet att många av er sett de omisskännliga tecknen på denna nutida urbana företeelse. en företeelse som dessutom såhär i Ipod-eran blivit så mkt vanligare.
man ser det oftast på blicken. den där lätt beslöjade, nästan frånvarande blicken som sveper över omgivningen. man kan även upptäcka detta genom det mystiskt introverta leende som inte sällan den berörde går runt med. det där leendet som tycks skvallra om att vederbörande på något sätt är onåbar, att världen inte kan göra denne något illa så länge musiken fortsätter strömma in i öronen.
för min del var det Johnny Cash som gjorde det i morse. "when the man comes around" gav mig som alltid en känsla av en nära förestående världslig undergång i ett svavelosande kaos. nu kan det ju måhända tyckas märkligt att detta skulle vara så upplyftande, men sån är jag.

--------

jag undrar förresten vem som är tidernas bäste svenske låttextförfattare. förslag?

ibland har man fel.

i morse, kl 9:00:
efter en långt, långt ifrån laglydig racerresa norrut i det fagra Uppland kliver jag in i den gymnastikhall där jag en halvtimme senare ska hålla en monolog om vikten att vara en god människa för 150 bygg- och målarstuderande gymnasieelever (ja, precis. 148 av dem killar), bara för att upptäcka att det inte finns något annat att sitta på än det gammalsvettstinkande golvet.
så där står jag en stund och med min 7-11-kopp kaffe och plirar i motljuset, väl medveten om att om en liten stund kommer den brölande hopen av hormonstinna, kepsbärande och inför detta säkerligen måttligt intresserade hannar att välla in. jag målar upp de mest otäcka, ovärdiga scenarion. hur jag kommer att tvingas söka skydd bakom tjockmattan när färgpenslar och mattskärarknivar viner genom luften mot mig.
det är då jag bestämmer mig. detta kommer att gå bra. detta-kommer-att-gå-bra. DETTA KOMMER ATT GÅ BRA. B-R-A.

och tänk.
i morse, kl 10:00:
jag sätter mig i bilen och backar ut från parkeringsplatsen vid gymnastikhallen, med ett larvigt leende på läpparna efter att i exakt 31 minuter ha stått framför en fullständigt, totalt och alldeles helt jävla fantastiskt andäktigt lyssnande skara unga män (och två unga kvinnor).

jag verkligen älskar när mina fördomar krossas.

------

för övrigt är Stewie i Family Guy fan ta mig det bästa som finns på tv just nu.

Karin Boye was full of shit.

det jobbigaste på hela arbetsdagen är att ta sig till jobbet. oavsett vilka oöverstigliga arbetsuppgifter som kan tänkas vänta mig så är det vägen dit som får mig att seriöst överväga att snooza vidare varje morgon. jag skyller på min uppväxt. uppvuxen som jag är i en liten fjällby i Dalarna (där alla byns invånare utan några problem skulle rymmas i en normalstor stadsbuss) så har jag trots mina 10 år i den stora staden ännu inte vant mig vid trängseln, stanken av dåligt (för att inte säga o-) borstade tänder, fullpackade bussar och tunnelbanetåg som inte kommer.
den där halvtimmen är banne mig det värsta på hela dagen.

nu ska jag å andra sidan inte glorifiera min barndoms morgnar alltför mycket heller. för när allt kommer omkring så var det kanske inte en fullständigt harmonisk upplevelse att varje morgon i buss skumpa fram på en fem mil lång grusväg för att ta sig till skolan, dessutom med en vindögd kille som hette Jimmy bredvid sig som alltid kräktes åtminstone två ggr/resa.

ja ja. heja Brage.

10.81

nej, jag tänkte faktiskt inte ägna dagens inlägg (det första på länge, jag vet, jag har varit fasligt upptagen på sistone) åt gårdagens val och dess kalla efterdyningar.
jag nöjer mig med att önska Herr Reinfeldtencreutzenstierna all lycka och hoppas dessutom att trötte Göran får det lugnt och skönt på sin herrgård framöver.

nej, jag tänkte faktiskt prata om bensinpriset.
för jag gick förbi Statoil vid Hammarby sjöstad igår och noterade därvid att bensinpriset nu är nere i 10.81. och det glädjer ju såklart en motorist som undertecknad. men sen slog det mig, hur illa det är ställt med världen. för tänk på saken. när läste du senast i tidningen om att bensinpriset slagit nytt bottenrekord? eller ens att det gått ned en krona eller 50 öre?
och när hörde du senast Richard Palm (för övrigt världens bästa nyhetsuppläsare) i Rapport meddela att ozonhålet över Antarktis minskat med 30%? och tänk efter, när såg du senast ett fördjupande reportage om hur israeliska och palestinska ungdomar arbetar tillsammans på Västbanken för att skapa förståelse och varaktig fred? och låt mig också fråga - har du någon gång räknat efter hur många artiklar i en vanlig nyhetstidning som skulle kunna sägas ha ett positivt, upplyftande budskap?

jag undrar... vad är det för värld vi skapat? och en ännu intressantare fråga: vad är det för värld vi får beskriven för oss? vad gör det med människor att vi ständigt matas med elände, misär, misslyckanden och hänsynslöshet?
skulle det (och nu är jag djärv, jag vet) möjligen, möööjligen kunna tänkas att denna ständiga, aldrig sinande ström av tråkigheter som vi i vår nyhetsiver vältrar oss i 24/7 påverkar människans hela väsen? att vi faktiskt blir de vi själva beskriver oss som?

i min fåfänga och alldeles fullständigt självpåtagna lilla mission att sätta mitt krokiga finger på det positiva i tillvaron vill jag därför avsluta med att berätta att surgubben som bor i mitt hus tycks ha fått ngn sorts lidnersk knäpp och numera hälsar på mig i trappen, igår dessutom med ett förvridet ansiktsuttryck som jag faktiskt uttydde som ett leende.